admin
Efter att Alf Commons övergång brutit en barriär 1905 skulle transferpriset ha en relativt långsam utveckling de närmaste 20 åren. Fram till första världskriget hade rekordet ”bara” ökat till 2 500£, och då hade pundet, som tidigare stått sig så extremt starkt, börjat tappa i värde.
1922 fördubblar West Ham Uniteds Syd Puddefoot rekordet när Falkirk betalar 5 000£. Förvisso ingick Syds bror Len i övergången, men han var en högst medioker spelare och skulle istället visa sig vara en duglig tränare (säsongen 1927/28 tränade han Örgryte IS till allsvensk seger).
Övergången var ett resultat av ett bluffspel från West Ham där managern Syd King kontrade med vad han ansåg var ett sanslöst motbud till skottarna. Till allas överraskning, förutom den höga summan, ordnade Falkirk pengarna.
Precis som i Commons övergång 1905 väckte summan ilska inom vissa traditionella led.
Arsenal föreslog till och med att en gräns skulle sättas till 1 650 £ för att begränsa vad de ansåg vara en omoralisk utveckling.
Idén avslogs direkt.
Arsenal må ha varit motvilliga 1922. Sex år senare var det dock helt andra tongångar (och klirr i kassan får vi förmoda) när klubben genom legendariske tränaren Herbert Chapman köpte Bolton Wanderers anfallare David Jack för 10 890 £. Bolton, som hade grova ekonomiska bekymmer, hade från början krävt 13 000 £, men senare gladeligen gått ned i pris (Chapman såg till att Boltons ledning blev pangfulla under förhandligen).
Återigen väckte övergången vrede på högre ort. Charles Clegg, Engelska FAs ordförande, uttalande matchade vad många i allmänheten kände.
”No player in the world is worth 10 000£”.
I synnerhet inte för en 29-åring. Jack skulle dock visa sig vara ett guldkantat köp. Han spelade för Arsenal i sex år, vann tre ligatitlar, en FA-cup och gjorde 113 ligamål.
Under hösten skulle han få sällskap av ett annat storköp, Alex James, som kostade Arsenal 9 000 £. En ny ribba för priser hade lagts.
På drygt 25 år hade ändå transfersummorna som sagt haft en rätt timid utveckling. Pundets minskade värde gjorde samtidigt att skillnaden mellan Commons transfer 1905 och Jacks 1928 i realiteten endast var fem gånger så hög.
Den 29 oktober 1929 sprängdes inte några nya gränser som orsakade rabalder bland fotbollens styrande.
Däremot inträffade den svarta tisdagen.
Världens börser rasade. Massarbetslöshet, inflation och i många fall fattigdom och svält drabbade världen. Med anledning av det, och det kommande andra världskriget tillsammans med en rad andra konflikter, skulle nästa transferrekord hålla sig i nästan 20 år, vilket gör det till det hittills mest långvariga.
Och det skedde tvärs över Atlanten på en av de kontinenter som drabbades hårdast av depressionen, Sydamerika.
Bernabé Ferreyra spelade aldrig i något VM och blev mer eller mindre bortsedd i det argentinska landslaget.
Han var dock en fruktad målskytt.
När River Plate betalade 23 000 £ (motsvarande ofantliga 11 miljoner kronor 1932) fick de en anfallare som i snitt skulle göra över ett mål per match i sju års tid (och leda River Plate till tre ligatitlar) innan skador tvingade honom avsluta karriären som 29-åring.
En berättigad övergång kan tyckas då med facit i hand, men rena galenskapen med tanke på den ekonomiska krisen.
Det är hittills enda gången ett rekordköp gjorts utanför Europas gränser.
Det skulle dröja till efterkrigstiden, då Europas ekonomi började booma, innan transferpriserna skulle eskalera på allvar.
Och då skulle en svensk initialt få spela huvudrollen.
Mer om det, i nästa artikel.
